”Det som byggdes förr är gjort för att hålla”

Frida Sömskar har länge haft tankar om att skriva en bok, men det var först under utbildningen till byggnadsantikvarie vid Uppsala universitet som innehållet föll på plats. Hon var redan aktiv som inspiratör i sociala medier, där hon länge delat med sig av renoveringen av ett ödehus – nu vill hon nå dem som inte följer flöden digitalt.

– Jag ville samla min kunskap i ett mer beständigt format, där man dessutom kan fylla i sitt eget hus historia. Det är så lätt att glömma vad man gjort och när. Vilken färg man använde, om man målade själv eller tog in hjälp. Genom att dokumentera får man också mer respekt för huset, säger hon.

Boken Ordning på torpet, som släpps den 18 mars, riktar sig till alla som vill ta hand om sitt hus på ett varsamt sätt. I den går Frida igenom både exteriöra och interiöra delar, och lyfter vanliga utmaningar för den som vill renovera med känsla snarare än tempo. Det var också vad som lockade henne själv. Det över 100 år gamla, förfallna hus som hon och blivande maken Pontus bor i, fick de syn på när de var på väg till en annan visning.

– Det var arkitektoniskt intressant och mycket var bevarat från byggåret. Jag har alltid dragits till gamla saker, och trots att huset var i dåligt skick kände vi att det var värt att chansa, säger Frida.

Ägarna hade själva vuxit upp i huset, och efter en tre år lång kontakt gick köpet igenom.

– Vi ville inte att köpesumman och renoveringskostnaden skulle överstiga vad hus i området kostar. För att skapa oss en bild av om vi skulle klara ekonomiskt tog vi in offerter på vad sådant som att lägga om ett tak eller byta fasad faktiskt kostar, berättar Frida.

Att de kunde bo i närheten under tiden var till stor hjälp – för det tog två år innan de faktiskt kunde flytta in. Då hade hantverkare varit inkopplade under stora delar av tiden. Frida beskriver det som en intensiv period. Huset krävde mycket och samtidigt växte familjen. De hade en tremånadersbebis när renoveringen drog igång och Frida blev gravid igen under tiden.

– Det var mycket! Men ett av de roligaste minnena var när fönstren kom tillbaka från renovering. Det hade varit byggplast i gluggarna, mörkt och tråkigt. När fönstren sattes tillbaka var det bokstavligen som att ljuset kom tillbaka.

För Frida är gamla hus inte bara charmiga, de är ofta smartare byggda. Materialen är slitstarka, det mesta går att restaurera i stället för att byta.

– Det finns en själ i gamla hus. En närvaro som kan vara svår att sätta ord på; att något är handgjort, att det finns historia i väggarna. Dessutom är mycket av det som byggdes förr gjort för att hålla.

Det finns en utpräglad föreställning att det måste vara dyrt att ta sig an ett äldre hus.

– Allt beror förstås på husets skick. Vårt var ett extremfall, ingen hade bott där på länge och mycket behövde göras, säger Frida och understryker att många äldre hus dock har haft invånare som tagit hand om det.

– Då finns det ofta detaljer som redan är välbevarade och inte behöver vara så komplicerade att fixa vid behov. Det är exempelvis mycket billigare att renovera gamla fönster och få dem att hålla i 200 år till, än att byta ut dem. Det kan också ta många decennier att tjäna in energikostnaderna man sparar med nya fönster.

Intresset märks också i Fridas klädval och inredning. Hon handlar nästan uteslutande på auktioner och i second hand-butiker.

– Ofta får du bättre kvalitet för samma pengar. Jag kan hitta något gediget och vackert i återbruket som kostar lika mycket som en ny spånskivemöbel från byggvaruhuset, och i den situationen väljer jag alltid det gamla.

Synen på konsumtion har förändrats med åren, säger hon. Som tonåring handlade hon begagnade kläder för att det var billigt och lättare att skapa ett personligt uttryck. I dag är det snarare känslan av att hitta något hållbart som driver henne.

– Jag vill att saker ska hålla över tid, både i stil och i funktion. Jag gillar att det syns att något levt ett liv.

Frida själv må vara examinerad i byggnadsvård, men hon brinner för att uppmuntra fler att våga testa. Det kräver engagemang, men belöningen är stor.

– Mitt bästa tips är att hålla fast vid sin vision. När jag står med en möbel eller ett rum jag ska ta tag i, ser jag alltid slutresultatet framför mig. Att kunna tänka: 'det här kommer att bli fint, det är värt det' – det driver mig. Glöm heller inte att fira delmålen, som när taket är färdigmålat eller dörrkarmen fixad. Det är viktigt att komma ihåg hur roligt det faktiskt är.

Foto: Frida Sömskar